Du dyre broder, nu är jag i Marocko

Stenar svettas inget vatten. Och hennes ansikte var som vita gäss. Benstommen under mina sjömannahänder hade jag kunnat döda för att få behålla där. Läppar och det daggvåta, i Marocko, det är så man kokar. Det visade sig att hon inte alls var från Amerika. Det händer att jag också ljuger på min bredaste spanskengelska, säger att jag är statare. Men Ilsas ord kom över de där läpparna mjukt, organiserat. Jag kunde aldrig tro att hon var från Fjällbacka, och att jag skulle stöta på henne i Casablanca. Hon tog inte betalt för sina ungflicksleenden. Och ibland, nu efteråt, undrar jag vad hon såg i min piprök, och varför hon en morgon, före frukosten, höll ett vapen mot mitt huvud, som om vi skulle ses senare, i ett annat liv, och på andra sidan molnen. Tiden är vatten som skapar ytor. Visserligen går båtarna från ort till ort. Men ibland undrar jag. Åt vilket håll jorden snurrar.

 
Kapten Klassen